Den här dagen blev faktiskt ingen 'Walking Disaster', som testet i det förra inlägget antydde.
Har varit i skolan, alla har haft en stressig dag idag, även jag. Inte egentligen stressigt, att man har mycket att göra och så, utan vetskapen om att man har mycket att göra och att inte veta när man skall hinna med allt.

Imorgon, på fredag och lördag har vi fotohistoria ända till 'jag vet inte hur länge, men hur som helst, skitlänge iaf' efter den vanliga skoldagen. En sorts kortkurs som hålls på kvällen.
Problemet är det att vi skall hinna fotografera ett bildmaterial till en uppgift som vi skall jobba med på fredagen..

NÄR?! När fan skall jag hinna med det? Om vi slutar sent på kvällen imorgon så hinner jag helt enkelt inte med det, det är fan omöjligt.

Idag var jag och äta pizza med Fredrika efter skolan. Det var länge sedan jag pratade med henne, så det var riktigt trevligt.
Egentligen skulle Jenny ha kommit med, men det blev inte så ändå, vilket var synd.

Idag bestämde jag mig för att boka fotostudion till veckoslutet, men, SORRY, på lördagen var den bokad och på söndagen var den bokad i 6 timmar av en och samma person.
Fan.

Nå, det ordnar sig.. Väl.

Grundskolan är avklarad..  Va?! Är det verkligen så? Alltså, skall vi faktiskt inte träffas i höst igen, hela klassen, i samma skola som vi gått i, i hela 3 år redan? Hur kunde 3 år gå så snabbt?...
Jag förstår fortfarande inte att vi aldrig mera kommer att gå på samma klass.. 9c..
Det är en helt annan klass som heter så nu. Det är inte vår klass. Vår klass finns inte längre.

Fast jag bara har känt de flesta i den där klassen i endast 3 år, kommer jag ändå att sakna en del av kompisarna där.
Lärarna, köksorna, maten, gängen, de vilsna sjuorna, skratten, dåliga skämt, tråkiga skämt, löjliga pojkar i klassen, fina vänner, virrandet om var man ska ha lektion, tråkiga lektioner, intressanta lektioner, finska lektioner, engelska lektioner...

Visst kommer man att sakna allt detta.

Känner sig ' fri från kopplet ' om man kan kalla det så..
Känner sig som att man inte hör hemma någonstans, det är en underlig känsla. Vet inte riktigt hur man skall hantera den.

Hoppas det blir ett roligt och händelsefyllt sommarlov. Jag ska se till att det inte blir lika tråkigt som förra året i alla fall..

Idag var klassen på besök till fabrik och museum. Fabriken var ingen intressant plats. Åtminstone tyckte inte jag det. Det var mörkt, smutsigt och man kunde knappt höra varandra därinne.Och varmt var det med! Usch, det var ju hemskt, hur kan man jobba på en sådan plats? Jag skulle inte klara en dag därinne. Hur står de ut, de som jobbar där? Det var rätt rungt att stå där och 'lyssna' på han som berättade. Man hörde honom nämligen inte och det bärjade värka i benen när man hade stått tillräckligt länge på det där cementgolvet. Det stod på en skylt att ljudnivån överskrider 80 decibell (eller vad det heter) därinne. De hade en stor våg där i fabriken, och alla i klassen ställde sig på den. Tillsammans vägde vår klass 1120 kg, om jag minns rätt.
Museumet var också rätt så tråkigt. Alla var helt slöa efter fabriksbesöket, ingen orkade stå ordentligt och guiden eller vad han nu var berättade så otroligt dåligt om Jussarö, han berättade utan inlevelse och ingen orkade lyssna på honom. Men visst hade det varit en smula intressant i muséet, om man bara inte hade varit så slö.
Efter skolan gick jag med Degge på stan lite. Köpte inget, tittade bara lite. En glass åt vi också, och jag åt för första gången på flera år en sån där 'bi-islgass', som Degge kallade den. Den var nog god, och den gick att äta trots min skräck för våta glasspinnar (alltså själva träpinnen är så obehaglig). Fråga mig inte varför, ni kommer ändå inte att få något vettigt svar, eftersom jag inte ens vet själv varför jag ryser av glasspinnar.